lördag 19 december 2009

tårar i blåsten

de var verkligen länge sen jag åkte pulka sist. Jag var lite orolig att det inte skulle vara så kul som det var när jag var yngre. Men min oro var bortkastad. redan första åket skrattade jag så att jag tjöt när jag swishade ner för backen på min snygga röda pulka susie har köpt. Ju fler gånger jag åkte desto barnsligare märkte jag att jag blev. detta hände även ibland när jag och harry umgås.
som barn var jag mer så här:


än så här:
men jag har märkt att numera när jag går i barndom så blir jag sjukt störig och måste mucka med alla som är lite yngre än vad jag är. som till exempel när jag jobbade på dagis och vann baskettävlingen över ett gäng 6-åringar, då lät jag dem verkligen veta vem som var bäst. (jag).
så nu när vi åkte pulka så kom jag susandes ner på vägen där en barnfamilj stod. jag väjde inte en millimeter när jag ven förbi utan skrek istället: "akta annars prejar jag ner er!"
efter ett tag så ville jag impa på susie genom att åka ner för en sjukt brant backe. för att riktigt understryka hur tuff jag var sa jag "kom så åker vi i där så slipper vi alla småglinen." trots att det inte var någon annan i backen vi åkt i.


nåväl. som ni ser på illustrationen ovan så hade jag kanske inte riktigt inspekterat backen jag tänkt åka i, och när vi kom upp på krönet (baksidan av hammarbybacken) så var det lite så där som när man står längst ut på treans trampolin. det ser inte så farligt ut från marken, men väl där uppe så börjar knäskålarna spela kastanjetter mot varandra.

men jag var ju så tuff så jag la självsäkert benen i kors i pulkan för att verkligen inte kunna bromsa. kommer ni ihåg den där känslan precis innan man åkte iväg med pulkan från ett lite för brant ställe, när man liksom väger fram och tillbaks på kanten av backen för att känna av om det är en bra idé eller inte? det struntade jag i, utan satte händerna i marken och puttade ifrån.

om ni nu återgår till illustrationen kan ni se att backen inte planar ut, utan avslutas tvärt med en uppåtgående kant som uppskattningsvis står i 20 gradigt förhållande till backen. alltså inte en såndär kant som kan bli ett asbra gupp att åka över. detta var snarare en kant som gjorde att min ryggrad klämdes ihop med ett knak och pulkan ställde sig på högkant med nosen rakt ner i marken och med mig liggande en bit bort.

men det var ett litet pris att betala för att vara the cool kid i pulkabacken.

nu ska jag göra mig i ordning inför kvällens festligheter och ta några ipren, av någon outgrundlig anledning har jag nämligen fått ont i huvudet.

/Rut

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar