torsdag 3 mars 2016

Missvisande personlighetstest


Så här kul kan man ha när man jobbar med sin töntiga bror.
Han säger precis: "Du vet att vi inte kommer att lägga upp nya podavsnittet idag va? det kommer att kräva gaaaanska mycket redigering." okej då Max Martin.

Idag har vi avhandlat det här fantastiska personlighetstestet som jag verkligen kan rekommendera och sen har vi pratat om det vi är mest rädda för i hela världen, och jag lovar att ha tagit tag i eleändet innan veckan är slut. Gulp!

KBP
Rut



fredag 19 februari 2016

NY STRIPP!!

Det är lördag. Bota er bakis/fest/livs-ångest med ett gott skratt från oss.
Puss och kram
/ Harry och Rut

torsdag 18 februari 2016

Söndagsbarn poddavsnitt 2

I senaste avsnittet av Söndagsbarns episka historia (länk här). Kan du får höra om hur det var när vi först blev publicerade.
Vi berättar om tidningen Hjälp och hur vi blev lovade publicering i första numret och hur vi tog ut segern i förskott och hade en pre-releasefest för våra vänner. Under den festen gav vi bort tröjor som vi tryckt. Man skulle ju kunna tro att trycket hade något med Söndagsbarn att göra men istället tryckte vi upp ett gäng med en superhjälte som Rut och jag kommit på under influenserna av starka sömntabletter. 
Nedan följer ett härligt bildspel från förr:



Liam Pann aka Plain Man


Våra första publicerade strippar i Hjälp




Efter den här bilden fick Rut  höra från två serietecknare att hon var så ful att hon de inte ens skulle vilja bli kompis med henne på internet.

Vårt förslag till framsidan av Hjälp nummer 6 och stripparna med temat sex










Här följer intervjun I Hjälp när vi var månadens medarbetare.
Hur länge har ni tecknat serien Söndagsbarn?
R: Jag ritade en asful serie redan på gymnasiet som jag brukade ge till min bästis för att få tiden att gå. Den hette "Luffarastrid och Myggan", och handlade om två uteliggare som grillade råttor till middag och liftade på godsvagnar. 2006 hittade jag de där gamla serierna i en låda när jag städade och insåg att det vore kul att göra en ny serie. Då frågade jag om Harry ville göra den med mig, och det vill han.  
H: Det började augusti 2006 men jag var ganska på och av med mitt tecknande och tog det inte seriöst förens jag träffade Thomas och Roffe. De lärde mig ovärderliga tecknarknep. Så som: "Dra raka linjer, Harry"

Hur är det att jobba ihop som syskon?
R: Det som är sjukt bra att jobba med Harry är att vi tänker väldigt lika. När jag har skrivit en strip så förstår han ofta hur jag har föreställt mig att den ska se ut. Samtidigt är han också bra på att komma med förslag som gör serien bättre som jag kanske inte har sett från början. Men det är inte alltid bara kul, eftersom man kan bli arg på ett syskon på ett sätt som man inte vågar bli arg på en vanlig människa man jobbar med. Så ibland händer det att vi sitter i varsin ände av kontoret och kastar grejer på varandra och svär. 
H: Det kan vara svårt skilja på när det är ens kollega som tjatar på en, och när det är ens syster. Då går liksom inte att snacka skit om den man jobbar med när man äter middag hemma, om man har haft en tuff dag på jobbet. Samtidigt är det också så som Rut säger att vi hjälper varandra mycket på våra olika områden att utveckla serien.
R: En annan bra sak är att det är mycket få romanser på arbetsplatsen, så man slipper spänd stämning som resultat av urspårade firmafester.
 Hur är arbetet uppdelat?
R: Jag skriver stripparna och Harry tecknar dem. 
H: Vi träffas en gång I veckan på kontoret som är Davids (Ruts pojkväns) kök. Men innan dess har vi pratat cirka sjuttioelva gånger i telefon, och bollat idéer. På kontoret dricks det te och Bob Dylan strömmar ut ur högtalarna. Rut färglägger på datorn och jag ritar nya strippar. Ibland tittar David in och bjuder på Rollo eller pisatgenötter.

Vad har ert mål varit hittills?
H: Att bli publicerade. Vilket var förvånansvärt lätt. Allt som behövdes var sex månaders välplanerad telefonterror och "spontana" veckobesök på Kartago.
R: Som det ser ut nu så har vi väl inget specifikt mål för serien framöver. Vi har massa idéer och drömmar om hur vi vill att allt ska utveckla sig. Men när vi pratade om vad vi skulle svara på den här frågan blev vi rädda att vi skulle jinxa framtidsplanerna genom att skriva om dem, så vi låter bli. 

Berätta lite om stripparna ni har med I detta nummer av Hjälp. 
(Thomas: Här har vi valt ut 4 strippar, om det är några av de du inte inte ha med så är det ju bara att ta bort texten som beskriver den strippen. Vi valde två var så att du skulle kunna välja och vraka lite.)
R: (Strip 1 Den med bajshunden) Ursprungligen ville jag göra en serie som kommenterade samtiden mer. Men när jag försöker göra såna strippar till Söndagsbarn blir det lätt babbligt . Därför överlåter jag den uppgiften till andra i branschen som är bra på det. Sen så är det ju faktiskt så att någon måste stå för bajsskämten.
(Strip 2 den där min karaktär och Rogert har sex) Jag týcker alltid att det är kul med filmer och serier som kommenterar sig själva. När folk frågar vad det är för slags serie vi gör så brukar jag säga att det är meta-indie med inslag av slap stick/buskis. Den här strippen är ett typiskt exempel på denna mycket nobla genre.

H: (strip 3, den med killen som pratar om brokeback mountain)               
När vår lillasyster fyllde år för ett tag sedan gav jag henne i present att hon skulle få vara med i en strip. Det är hon som är den rödhåriga tjejen I de första två rutorna. I sista rutan kan man se exempel på hur jag porträtterar de killar som raggar på Rut. Jag får inspiration från töntar jag har träffat.
( Those dancing days) Strip 4 med Mikael Sol kom jag på efter jag på ett normalt sätt facebookstalkat honom och insett att vi båda gillar Those Dancing Days. I första rutan har jag en tröja där det står "Radio Live Transmission" vilket är taget ur en låt av Joy Division, ett annat band vars musik uppskattas av både Mikael Sol och mig.



Varför handlar så många strippar om kartagokontoret?
R/H: Dels för att den miljön är en sådan stor del i vår vardag, men även för att stripparna skriver sig själva så fort man sätter sin fot där. Människorna som jobbar på kontoret är som seriefigurer. Innan kontoret flyttade en trappa upp så låg det på undre bottenplan och det såg ut som ett bombnedslag. Roffe och Thomas satt två centimeter ifrån varandra och det var svårt att urskilja vad Thomas sa eftersom Roffe konstant satt I telefon och brölade. Jag är lite förvånad över att ingen annan har skrivit om det ännu, that place is a goldmine.

Har ni någon hemsida man kan hänvisa till?
R: Snart.
H: Men adda oss gärna på facebook "Söndagsbarn Anderson" heter vi. På profilbilden visar jag mina bröstvårtor.


Namn: Rut Anderson / Harry Anderson
Ålder: 25 / 21
Bosatt: I Vasastan / Med min mamma pappa och lillasyster I Stockholm.
Eventuell sysselsättning vid sidan om serietecknare: Underbetalda extrajobb inom kultursektorn / Jag har varit mattant vill nu jobba I fiskaffär.
Favoritserietecknare/illustratör: Stina Wirsén, Eva Eriksson och Harry Anderson / Tim Sale och Barbro Lindgren.    

Tack och hej
KBP
/ Rut och Harry

tisdag 9 februari 2016

Söndagsbarn begins





Som tidigare lovat så har Rut och jag nu spelat in vår örgin story. Alltså hur det gick till när
söndagsbarn  blev till. Hur vi tillsammans tog våra stapplande steg från idé till möten på förlag som mest undrade vad vi höll på med.
Så om du har nitton minuter över så luta dig tillbaka och låt oss invadera dina öron.



nedan följer en bild från de tidiga dagarna. LOLOLOL



Ta hand om er
Rut och Harry

måndag 8 februari 2016

Något för den som väntar

Salve syster!

Idag är det grått i Köpehamn.
Jag  är i gång med två målningar samtidigt, en är ett stilleben och den andra är en som går under titeln anarkisten.
Spännande saker vill jag lova.

Som du vet har jag nu under ett års tid jobbat på min egna serieroman "Livet är inte alltid Hawaii"
Jag har just gått igenom den för hundrafemtioelfte gången, sorterat, redigerat och ritat nya sidor. Så jag tänkte att det vore på sin plats att dela med mig av min kreation. Så här kommer första kapitlet.
Mycket nöje.







 
 
 

lördag 6 februari 2016

I allra största hemlinet.

Hej syrran!
Hoppas du har det bra. På frågan hur jag har det, säger jag som Thåström;
Köpenhamn är bra om man inte vill vara med.
Jag lever som en eremit (möjligt stavfel) här, mina dagar är inte alls spännande. Eller jo förresten det är ju sjukt kul att gå på konstskola och få måla hela dagarna. Asså, jag menar att det!! Shit va nice det är. 
Men utifrån ser det ut såhär.
Går upp vid tio och äter gröt, dricker kaffe och snackar tv-spel med min roomie. Sen stretchar jag min ländrygg.
Efter det cycklar jag till skolan. Kommer fram vid elva kanske och sätter med ens igång att måla. Oftast glömmer jag att äta lunch för att måleriet suger tag i mig och släpper inte taget förens runt sexsnåret. Så jag är då inte helt oväntat ashungrig, äter då min medhavda lunchlåda och kollar på ett avsnitt Rick and Morty. (Hett tips)
Sen målar jag lite till och vips så blir klockan tio och då är det dags att cykla hem. Väl hemma äter jag igen, dricker te och spelar tv-spel. Sen somnar jag runt tre på natten.
Så är det, dag in och dag ut.
Det är livet, eller ja det är en del av livet. Jag gillar det, men önskar att jag hade någon hobby eller social tillställning så jag fick träffa lite folk.

Ja som du läser så kanske det inte är världskul för utomstående. Så därför bjuder jag på denna
NYA SÖNDGAGSBARNSSTRIPP. Inte ens du har läst den för jag har gjort den i hemlighet, som en surprise för att du är en sån toppensyrra. Den är baserad på samtalet vi hade härom dagen.

Tryck på den. (hehehehe)




KBP
/ Harry
ps. hälsa morsan, farsan och mina andra systrar när du ser dom. ds

måndag 1 februari 2016

Vadå alkoholist?

Hej lille bror.

Jag läste ditt inlägg du skrev förra veckan om varför vi inte gör serien lika ofta och allt sånt. Du passade på att ta upp din då begynnande karriär som alkoholist som en av orsakerna till varför vi slutade göra serien under så lång tid.

Jag har VERKLIGEN funderat på det där och inser att jag på den tiden inte förstod att du hade problem med spriten (eller hur man nu säger). Ett problematiskt förhållande till alkohol.

En alkoholist för mig det var en av de där som satt i Vasaparken när vi var små och skrek att de skulle kissa på oss om vi kom för nära. Visst att jag hade kompisar där jag hade tänkt att vi drack på olika sätt när vi var ute och att det fanns en annan hets för dem med själva drickandet än den jag kände.

Men något sånt märkte jag aldrig på dig när vi var ute tillsammans. Jag trodde att anledningen att du aldrig tog tag i något, slarvade med serien och var hal som en ål när jag försökte ställa krav på dig var för att du var slö och oduglig. Det låter sjukt hårt men det har väl med vår sträng uppfostran att göra, och alla år i tyska skolan. Jag kunde liksom inte förstå varför du inte bara tog dig i kragen och skärpte till dig.

Sen är det också svårt att förstå att något som verkligen inte är en last för mig, kunde vara en last för dig. Jag har ju alltid tyckt att vi är så lika, och det bidrog väl också till att jag försökte använda samma förklaringsmodell till att förstå dina problem som jag gör för att förstå mina egna.

Varje dag är jag glad att vi har familj och vänner som kunde förstå hur du mådde och betedde dig då på ett sådant sätt att du kunde få den hjälpen som var rätt för dig.

Det är imponerande att se hur ditt liv slog om den dag du blev nykter.

Jag kommer ihåg när du precis kommit ut som nykter alkoholist (säger man så?). Då var det många av våra gemensamma bekanta som reagerade antingen med ett " VA?!!?!? ska han alltså aldrig någonsin dricka igen. det är ju helt sjukt. jag skulle aldrig palla det!" eller med ett "Va!?!?!? asså om Harry är alkoholist då är jag det också!"Jag tänker att sånna reaktioner ofta avslöjar mer om avsändaren än något annat.

Det jag har lärt mig av allt det här är i alla fall att det inte finns en mall som alla alkoholister passar in i. Det finns inte ett särskilt sätt att dricka, eller inte dricka, som gör dig till alkoholist. Därför är det bortkastat med jämförelser som " amen jag dricker i alla fall inte lika mycket som den och den...." när man får sitt förhållande till alkohol (eller andra droger) ifrågasatt.

Tack att du lärt mig det, och förlåt att jag trodde att du bara var slö och oduglig.

KPB

Rut

tisdag 19 januari 2016

Alla har glömt

Rut och jag har (för er som inte visste) en serie som heter Söndagsbarn. Därav bloggnamnet.
Vi har alltid sett oss som serievärldens underdogs. Det kanske kan diskuteras med tanke på att vi faktiskt under en sexmånaders period, sex dagar i veckan publicerades i Svenska dagbladet.
Vi hade alltid stora planer på att ge ut en bok, åka på bokmässan och ha signeringstider hos olika bokhandlare. Sitta där bredvid våra hjältar Lina Neidestam, Hanna Gustavsson och Ester Eriksson.
Så vad hände?
Det finns nog inget självklart svar. Jag har ofta lagt skulden på mig själv.
Var det på grund av den depression jag gick igenom eller den karriär som alkoholist som jag prompt skulle ge mig ut på.  Om ni frågade Rut skulle hon nog lägga skulden på hennes fel och brister.
Hur som helst så har vi aldrig riktigt återvänt med Söndagsbarn i full kraft, vi har gjort små tappra försök. Vi var med i ett nummer av Rocky för typ fyra år sedan, vi startade ett instagramkonto i våras och varje gång vi ses kommer vi på säkert fem nya strippar.
Jag har blivit van vid tanken att det är så det kommer få vara.
Söndagsbarn kommer alltid vara med. Som en gammal vän, som en älskare du lämnade på vägen men som du inte kan sluta tänka på .

Det var fem år sedan Rut och jag la ner denna blogg och mycket har ju hänt oss sen dess. Alltså SJUUUUUKT mycket. Jag vill gärna berätta om allt det. men jag tror att det är något som jag måste göra med Rut bredvid mig. Kanske att vi gör det som en ljudfil.
Anywho nu är klockan sent och jag ska packa min väska för imorgon åker jag till Köpenhamn där jag bor..
Fridens liljor.
- Harry


Nej, vänta nu här. Tack vare Facebook och deras memories (en inställning som gör att man ser vad man postat för en herrans massa år sedan) så förstår jag nu varför Söndagsbarn aldrig riktigt slog igenom efter uppsägningen från SVD.

Rut och jag tapetserade hela stan med dessa klistermärken, en bra idé. Synd att vi stavat fel på seriens namn bara.
Så det var därför alla redaktörer och akademiledamoter inte hörde av sig,  dom kunde inte hitta vår hemsida.
Kristina Lugn, du är förlåten.

måndag 18 januari 2016

Visdomsord från mormor Herdis

Min mormor är toppen. Att jag tycker det är inte på något sätt konstigt, i stort sätt alla som träffar henne tycker att hon är toppen. Typiskt bra egenskap att ha. Hon har lärt mig massa bra saker varav två tåls att repetera (VA inte fler!!! vet jag att hon tänker nu när hon läser det här. Jo jo massa fler, men kanske alla är kanske inte allmänt applicerbara..)
Mormor på sin 90-årsdag

1. När jag var heart broken över en tönt för många år sedan försökte jag resonera bort min sorg i ett samtal med mormor.  Jag sa att det är klart att jag inte vill vara ihop med någon som inte vill vara ihop med mig, och jag förstod mycket väl att jag skulle hitta någon annan jag skulle bli ännu lyckligare med (det gjorde jag) och bla bla bla.

Jag satt där och  snörvlade ett tag innan mormor sade:

"Förnuftets näsduk kan inte torka känslans tårar."

Så elegant! och så sant. Sorg kan inte resoneras bort utan måste också få ta sin tid. Och sorg kan i stor utsträckning bara lindras med andra känslor, inte logiska resonemang.

2. Inför ett bröllop där jag skulle hålla tal frågade jag mormor om hon hade några tips. Hon är vida känd för sina spot on tal som kan röra både till skratt och tårar. Visdomsorden hon skickade med mig på vägen var:

"Kom ihåg att ett bra tal ska vara som en kjol. Lång nog att täcka det väsentliga, men kort nog att hålla uppmärksamheten uppe."

Ha ha, classic mormor. Tack ska du ha.

Rut


torsdag 14 januari 2016

Vernissage för en vän

Målning av August Ranelid



Asså vi är så sjukt peppade för ikväll är det vernissage för vår kompis August Ranelids nya utställning. 

August är Harrys bästis och de har känt varandra sen de var småtöntar (Harry är fortfarande en tönt). Jag har själv lyxen att ha mina barndomsbästisar kvar och det är alltid häftigt att se vänskapsrelationer som utvecklats över flera decennier.

Allvarligt talat, vad är oddsen att man ska fortsätta palla med varandra år efter år och när man även tar i beaktning att de enskilda individerna i relationen förändras, får nya intressen och bla bla?

Ahh vänskap asså. Och nu kombon vänskap + konst. Klockan kan inte bli vernissage-time snabbt nog.

Är du i Stockholm så kom du till Domeij Gallery du också. Det blir toppen. 

(=^.^=) Rut (=^.^=) 

tisdag 12 januari 2016

Saluteringar!
Ni kanske tycker det är märkligt och såååååå 2001 att skriva en blogg.
Eller vad vet jag om vad ni tycker. Jag vet ju inte ens vilka ni är.
Allt jag vet, är att det är så himlans roligt att skriva. En annan sak jag vet är att det är himlens roligt att göra saker tillsammans med Rut. Som nu till exempel, har vi i all enkelhet avslutat en krögarpyttslunch. Var det askul?  Skrattade vi oss fördärvade, nej kanske inte men jag vet att det alltid tusen gånger bättre att vara med syrran än att vara ensam.
För då saltar jag pytten med tårar.
Jag är glad att vara tillbaka och jag är glad att Rut är med mig.
Hej hej hej
-H

lördag 9 januari 2016


Hade jag sett det här klippet för några år sedan hade jag helt klart tyckt att jag var Leo och Harry Tom Hardy. Nu är jag inte lika säker länge...

Bortsätt från det är det bussines as usual för oss två. Jag är bäst och Harry är emo som vanligt för att han inte har någon lady friend. Så går det när man är en tönt.

Det känns bra att vara tillbaks.

Rut