måndag 11 januari 2010

hastighetsbegränsare



det som hände var att i lördags så var det fullt hus här i bagarmossen. Linus hade sin mammas hund Sigge här och jag hade mina syskonbarn Alvar och Lage här och vi skulle i samlad trupp dra till skogs för att åka pulka.
alla var glada i hågen och vi pulsade genom snön och skrattade och sjöng (det där med att vi sjöng är inte helt sant men det är för att ni ska kunna få en sinnebild av den totala idyllen som genomsyrade lördagsförmiddagen). i min ryggsäck hade jag matsäck termosar med te och solen sken. när vi kom till den första backen så satt lage och jag i varsin pulka bredvid varandra och Alvar på en stjärtlapp. jag stack iväg ner för backen med vinden i håret och alvar strax bakom mig. kvar på krönet var nu Lina och Lage.

Det jag sen ser är hur Lage åker ner för backen i typ 340 km/h. jag hinner göra en mental note att han är ganska dålig på att svänga. i nästa sekund har han kolliderat med ett träd och flygt ur pulkan. och nu pratar jag inte om en liten fånig curlingförälderkrock med en buske utan det här var verkligen en head on collision med ett fullvuxet träd.
det blir tyst en sekund följt av ett gallskrik. Lina Rusar ner för backen och jag uppför. hon med sigge i hasorna och jag med Alvar.


När vi kommer fram till Lage så ligger han i snön och blodet strömmar från näsan. jag tar fram en handduk ur väskan (luck favours the prepared) och börjar torka blodet som liksom aldrig tar slut. Vi lägger Lage på pulkan och drar ut den i solen för att närmar kunna undersöka varför han skriker så. jag tror ju nämligen bara att han fånar sig. Men efter att ha tagit av honom hjälmen och sakta lyft på mössan förstår jag att så inte är fallet.

ovanför hans högra ögonbryn uppenbarar sig en blodsprängd pulserande bula stor som en clementin. asså när jag såg den där bulan så var min första tanke att det var hans kranium som hade blivit deformerat, men jag petade på den och kände att den var alldeles mjuk. Men Lina och jag som från den här sekunden börjar fungera som ett samansvetsat rescue team bestämmer snabbt att vi ska ringa ambulans för att få ett expertutlåtande om Lages missbildning.

Problemet är n bar att vi är vid foten av en ofantligt brant backe och därefter ligger det ett kuperat skogsparti mellan oss och lägenheten. Att få hem ALvar och Sigge skulle inte bli något problem, men Lage vägrade att stå upp. Lina blir då som en av de där kvinnorna man läser om som kan lyfta lastbilar för att rädda sina barn, och drar Lage i pulkan upp för backen och in i skogen.
Jag kommer efter med Alvar som börjar tycka att det är tråkigt att Lage får all uppmärksamhet och går och berättar för mig att han tror att Lage bara låtsas gråter.

Väl i skogen inser vi att det inte kommer att gå att dra Lage i pulkan genom det bauerska landskapet. han vägrar fortfarande att gå så nu är det min tur att leka "inte utan min dotter". jag lyfter upp Lage med orden "låtsas att du är en kängurubebis, och jag är din kängurumamma. håll i dig allt du har" och sen bär jag Lage genom skogen upp och ner för isiga snöiga bergsknallar, ut ur skogen och upp till lägenheten.

efter ett tag kom ambulanspersonalen och kollade till Lage och konstaterade att han hade fått en rejäl hjärnskakning.
därpå kom Lages föräldrar och hämtade hem honom.

jepp jepp jepp.

vill ni komma i kontakt med Lina eller mig ring 555-babysitter

/Rut

3 kommentarer:

  1. Hihihi, huhuhu <----- hysteriskt gråtfniss över rolig text uppblandat med posttraumatisk stress och ångest.

    SvaraRadera
  2. när jag blundar ser jag den där bulan som ett blodsprängt tredje öga som stirrar på mig...
    /Rut

    SvaraRadera
  3. Numret är noterat! =)

    SvaraRadera