fredag 20 november 2009

en sång för mina känslor

hur gärna jag än vill så var inte Metropia bra. det är fullt möjligt att animeringarna är revolutionerande på alla sätt och vis, men historien höll inte. huvudkaraktären var charmlös och jag blev aldrig engagerad i handlingen.

jag känner mig stressad över serien och över framtiden. Harry sa ikväll att han kände på sig att vi inte kommer att få vara med i svenskan efter årsskiftet. asså det som är riktigt bekymmersamt är att jag aldrig varit med om att harry har hänvisat till sin intuition på det där sättet. han "känner på sig". jikes.. jag vet inte om han har någon sannolikhetskompass inbyggd i den där beniga kroppen, men jag hoppas att han har fel.
inte bara för att jag vill att vår serie ska vara kvar utan för att jag hoppas att svenskan ska våga ta in fler svenska serier. det finns ju så himla många som gör roliga strippserier nu. asså hur kan de fortfarande ha kvar fantomen? precis som att innehållet i resten av tidningen ska återge samtiden så ska väl seriesidan göra det också?

sen alltid när jag blir stressad så börjar jag tänka på tyska skolan så får jag för mig att jag måste tillbaks dit, som att det är skoldag imorgon och jag har inte alls tagit studenten. asså det där hell holet. eller allt var inte dåligt och visst finns det folk som gått alla 13 år utan skador. det är som skottskador, på film säger dem: "the bullet went right through, you're gonna be fine." men för en del av oss så var det en sån där dum dum kula som fortfarande är kvar i kroppen och sliter sönder organ. eller typ som med iron man att han måste ha den där lysande grejen i bröstkorgen för att det där splittret inte ska tränga in i hans hjärta. när jag blir stressad är det som att det blir glapp i min sån där lysgrej.
den här videon beskriver det precis.



nej nu ska jag läsa Kristina Lugn.
/Rut

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar