Sie sind immer da

Bror, Fanny, Frida och Denise nu är era Fanzine på väg. Eller jag lade dem i brevlådan för tre minuter sedan och den töms inte före klockan 18. Men efter den utsagda tiden, då är de på väg. 

Någon gång under denna vecka kommer en av stripparna i Svenska Dagbladet se väldigt bekant ut. Som en gammal vän eller släkting som man gärna omfamnar, inte för att man måste utan för att man vill. Anledningen till detta trivsamma igenkännandet  är följande. Rut och jag råkade lägga in en stripp som redan publicerats förra månaden.  Till svars för detta står  den mänskliga faktorn eller Harry faktorn  som min kollega brukar kalla den. Denna gång var det faktiskt inte mitt fel.

Hur som haver för att gottgöra för detta misstag bjuder jag nu på en stripp som ingen annan förutom Karl-Mental har sett. Rut har inte ens sett det färdiga resultatet,  

Nu ska jag fortsätta rita för jag har asmycket att göra.

So long flaggstång

-Harry

God morgon

till er alla. 

Anledningen att jag varit inaktiv på bloggen är på grund av den bortföring jag utsattes för i torsdagsnatt. Aliens hade smart och smidigt gömt sig i mina glas och varje gång jag drack dunklades mitt sinne,  kvällen lös märkligt nog upp. Folk log mer, dansade mer,  och kramades mer. Detta gift eller experiment höll i sig till tidig fredagsmorgon. 

Då jag vaknade runt sju på morgonen möttes jag inte av den skrattande och dansande världen jag så glatt omfamnat kvällen innan. Nej, nu var det arga blickar, föräldrar som skyddade sina barn och hytte med näven efter mig. 

Som ni kanske förstår så hade jag efter detta bemötande ingen ork att göra något förutom att sova och äta tacos.  Idag mår jag mycket bättre och känner mig inte alls lika svag och eländig.

Således mot ritbordet

Adjöken

-Harry

en bra ursäkt

anledning att uppdateringen av bloggen idag har varit minst sagt blygsam är för att jag har varit out and about idag. Jag har varit på nationalmuseum och kollat på utställningen om caspar david friedrich.

När jag var tånåring älskade jag caspar david friedrich. jag tyckte att det var det typ vackraste som någonsinn hade gjort. hans landskap ser ut som att de är tagna ur en fantasybok. (jag var en määääjor fantasynörd). om caspar david friedrich vore en bok så borde den stå i sektionen: "tånåring/nästan vuxen" tillsammans med pre-rafaeliterna.

de gillade jag också när jag var tånåring.
det bästa på utställningen var de samtida kommentarerna av 8 konstnärer. de verken var på nerdervåningen i utställningsrummen till vänster.
domen lyder alltså: om du är det minsta bekannt med CDF verk så hoppa utställningen och gå direkt på de samtida kommentarerna.

nu sitter jag hemma och kollar på seinfeld och ska snart börja jobba.

Jag har 10 strippar kvar att texta, när jag är klar med det så börjar jag färglägga de stripparna harry redan ritat.
jepp jepp jepp we're quite the team.

/Rut

Den tyngsta bördan..

... sägs vara kunskap. Jag nog att en ryggsäck full med adamantium är bra mycket tyngre.
hursomhelst så är det sista ansökningsdagen idag för att söka till universitet och/eller högskola.Till våren har jag sökt några distanskurser på halvfart bara för mitt eget höga nöjes skull.

ikväll är det filmqizz på petsounds. Det är fantastiskt roligt och gratis.
Men innan dess så ska jag fortsätta att skriva några strippar.
Harry och jag räknade ut att det tar ungefär 8 (åtta)timmar att göra en stripp (från blankt ark till färglagt mästerverk i datorn). Till varje ny deadline till svenskan ska vi göra 30 (trettio) nya strippar.
en annat roligt räkneexempel är hämtat från nyårsdagen 1790.

Gustaf III hade bjudit till publik spisning (vilket innebar att utvalda adelsmän och deras fruar stod och tittade på medan kungafamiljen åt).
under denna spisning serveraden det 32 rätter och middagen tog ca 6 timmar.
Hur många rätter åt Gustaf III i timmen?
Rätt svar belönas med ett signerat foto på Harry och mig. maila svaret till sondagsbarn@gmail.com (extra poäng om man kan svara på vem GIII blev skjuten av och vad Harry är allergisk mot).
vi ses på pet sounds

/Rut

Musik för folk

Kolla vad glad jag är.

Jag har just kommit hem från en intervju med två härliga journalister från Damernas Värld. Rut var också där, repotaget skulle handla om syskon som skapar tillsammans. De intervjuar två andra syskonpar men jag var den enda killen som har varit med än så länge. Ganska fett.

Något annat kul var att personerna som intervjuade hade koll på serien och tyckte om den. Nu vet jag att det är journalisters jobb att kolla upp lite background om de personer som ska intervjuas. Men det kändes som dess två hade en personlig och genuin kontakt med serien. Då känner man sig glad och uppskattad plus att inspirationen till att rita bara sköljer över mig.

Om det finns folk därute som också gillar serien får ni gärna lämna era synpunkter på svd redaktionschefs blogg. Det är just nu mer missnöje än nöje om Söndagsbarn där. 

Nu ska jag bege mig till kontoret och rita som aldrig förr, först ska jag få te här hemma av min roomie som gärna gillar att vara naken. Om jag ändå hade hans freespirit sinnesstämning.

Adios

-Harry

Män jag älskar 1

Ja,det är sant. Jag älskar Jerry Seinfeld. Och visst, ni kanske tänker att ja man kan älska honom för att han är rolig och att trots att han inte har någa skådespelartalanger så har han skapat en av nittiotalets bästa tvserier.
men det här rör sig inte bara om en platonisk kärlek.
Det hela hände 2007 när jag låg framför tvn hos mina föräldrar med 40 graders feber.


(precis så här såg det ut)

för att få tiden att gå så såg jag hela säsong 7 av seinfeld i ett sträck.
Kanske var det febern, men något hände. Från att bara ha varit en man jag uppskattade för hans komik kom jag att utveckla romantiska känslor för Seinfeld. Jag började till och med tycka att han var attraktiv.





det hela nådde sin kulmen när jag såg "i'm telling you for the last time". (till mitt försvar så hemsöktes jag fortfarande av febern och sjukdomens mara red mig).
I "I'm telling you..." så har Seinfelfd på sig en särskild slips. Man ser det inte i början, men när ljuset faller rätt (27.4 min in i framträdandet) så ser man: det är en läder slips!!!



det är något särskilt med just det där fantastiska uppträdandet i kombination med slipsvalet. Kanske var det att det kändes så otippat att Seinfeld skulle ha en läderslips? inte vet jag? det jag vet är att trots att det har gått 2 år så är mina Känslor för Jerry Seinfeld fortfarande för intensiva för att jag ska kunna reda ut dem och tydligt klargöra för vad som fick min puls att stiga och mina ögon att glittra den där febriga novemberdagen i mina föräldrars ikea-soffa. kanske var det kärlek? kanske var det något helt annat.

/Rut

Rut och jag är ofta bra på att kommunicera med varandra men igår slog det slint. Vi lyckades uppdatera bloggen nästan samtidigt. Om det är vårt största problem så har vi det nog ganska bra, vilket är tur för i morgon ska vi bli intervjuade av damernas värld. De ska göra ett repotage om syskon som arbetar tillsammans. Hur det är om det är mycket tjafs och så vidare. Det ska bli kul som fan, jag tycker det är kul med intervjuer. Ha ha nu låter jag som värsta världsvana serietecknaren som bara: Oh jag älskar intervjuer och att nå ut till folket,
Ha ha, hur som haver tror jag det kommer gå till på detta vis. Rut och jag kommer babbla på (om bra saker) Rut säger något storartat som hon har velat förmedla till omvärlden men aldrig haft sin chans. Hon kommer ta denna chans nu och uppmanna folket om att inte ät pandor eller något sådant. Jag kommer säga ett par halvt genomtänkta grejer och Rut kommer få sista ordet.
Om ni nu uppfattar mig som bitter nu så är det inte meningen, jag gillar min och Ruts dynamiska duo och jag gillar hur vi framställs. Det är bra om det sista ordet är genomtänkt istället för att jag kanske säger något plumpt i stil med: Visst ni att låten "wild horses" av the Rolling Stones handlar om kokain?
Det trodde jag förut och berättade det för så många jag kunde, sen tänkte jag efter och förstod att så kanske det inte var. Detta har jag fått äta upp i några år.

JAg kanske bara ska behandla journalisterna som Bob Dylan gjorde

På tal om gamle Bob så har han idag släppt sin nya skiva Christmas in the Heart, en julskiva med finstämd Dylan kråksång.

Hur som haver så kan jag visa en bild på en ny stripp den är inte klar, men ack så rolig