Missvisande personlighetstest

Så här kul kan man ha när man jobbar med sin töntiga bror.

Han säger precis: "Du vet att vi inte kommer att lägga upp nya podavsnittet idag va? det kommer att kräva gaaaanska mycket redigering." okej då Max Martin.

Idag har vi avhandlat det här fantastiska personlighetstestet som jag verkligen kan rekommendera och sen har vi pratat om det vi är mest rädda för i hela världen, och jag lovar att ha tagit tag i eleändet innan veckan är slut. Gulp!

KBP

Rut

NY STRIPP!!

Det är lördag. Bota er bakis/fest/livs-ångest med ett gott skratt från oss.
Puss och kram
/ Harry och Rut

Söndagsbarn poddavsnitt 2

I senaste avsnittet av Söndagsbarns episka historia (länk här). Kan du får höra om hur det var när vi först blev publicerade.

Vi berättar om tidningen Hjälp och hur vi blev lovade publicering i första numret och hur vi tog ut segern i förskott och hade en pre-releasefest för våra vänner. Under den festen gav vi bort tröjor som vi tryckt. Man skulle ju kunna tro att trycket hade något med Söndagsbarn att göra men istället tryckte vi upp ett gäng med en superhjälte som Rut och jag kommit på under influenserna av starka sömntabletter. 

Nedan följer ett härligt bildspel från förr:

Liam Pann aka Plain Man

Våra första publicerade strippar i Hjälp

Efter den här bilden fick Rut  höra från två serietecknare att hon var så ful att hon de inte ens skulle vilja bli kompis med henne på internet.

Vårt förslag till framsidan av Hjälp nummer 6 och stripparna med temat sex

Här följer intervjun I Hjälp när vi var månadens medarbetare.

Hur länge har ni tecknat serien Söndagsbarn?

R: Jag ritade en asful serie redan på gymnasiet som jag brukade ge till min bästis för att få tiden att gå. Den hette "Luffarastrid och Myggan", och handlade om två uteliggare som grillade råttor till middag och liftade på godsvagnar. 2006 hittade jag de där gamla serierna i en låda när jag städade och insåg att det vore kul att göra en ny serie. Då frågade jag om Harry ville göra den med mig, och det vill han.  

H: Det började augusti 2006 men jag var ganska på och av med mitt tecknande och tog det inte seriöst förens jag träffade Thomas och Roffe. De lärde mig ovärderliga tecknarknep. Så som: "Dra raka linjer, Harry"

Hur är det att jobba ihop som syskon?

R: Det som är sjukt bra att jobba med Harry är att vi tänker väldigt lika. När jag har skrivit en strip så förstår han ofta hur jag har föreställt mig att den ska se ut. Samtidigt är han också bra på att komma med förslag som gör serien bättre som jag kanske inte har sett från början. Men det är inte alltid bara kul, eftersom man kan bli arg på ett syskon på ett sätt som man inte vågar bli arg på en vanlig människa man jobbar med. Så ibland händer det att vi sitter i varsin ände av kontoret och kastar grejer på varandra och svär. 

H: Det kan vara svårt skilja på när det är ens kollega som tjatar på en, och när det är ens syster. Då går liksom inte att snacka skit om den man jobbar med när man äter middag hemma, om man har haft en tuff dag på jobbet. Samtidigt är det också så som Rut säger att vi hjälper varandra mycket på våra olika områden att utveckla serien.

R: En annan bra sak är att det är mycket få romanser på arbetsplatsen, så man slipper spänd stämning som resultat av urspårade firmafester.

 Hur är arbetet uppdelat?

R: Jag skriver stripparna och Harry tecknar dem. 

H: Vi träffas en gång I veckan på kontoret som är Davids (Ruts pojkväns) kök. Men innan dess har vi pratat cirka sjuttioelva gånger i telefon, och bollat idéer. På kontoret dricks det te och Bob Dylan strömmar ut ur högtalarna. Rut färglägger på datorn och jag ritar nya strippar. Ibland tittar David in och bjuder på Rollo eller pisatgenötter.

Vad har ert mål varit hittills?

H: Att bli publicerade. Vilket var förvånansvärt lätt. Allt som behövdes var sex månaders välplanerad telefonterror och "spontana" veckobesök på Kartago.

R: Som det ser ut nu så har vi väl inget specifikt mål för serien framöver. Vi har massa idéer och drömmar om hur vi vill att allt ska utveckla sig. Men när vi pratade om vad vi skulle svara på den här frågan blev vi rädda att vi skulle jinxa framtidsplanerna genom att skriva om dem, så vi låter bli. 

Berätta lite om stripparna ni har med I detta nummer av Hjälp. 

(Thomas: Här har vi valt ut 4 strippar, om det är några av de du inte inte ha med så är det ju bara att ta bort texten som beskriver den strippen. Vi valde två var så att du skulle kunna välja och vraka lite.)

R: (Strip 1 Den med bajshunden) Ursprungligen ville jag göra en serie som kommenterade samtiden mer. Men när jag försöker göra såna strippar till Söndagsbarn blir det lätt babbligt . Därför överlåter jag den uppgiften till andra i branschen som är bra på det. Sen så är det ju faktiskt så att någon måste stå för bajsskämten.

(Strip 2 den där min karaktär och Rogert har sex) Jag týcker alltid att det är kul med filmer och serier som kommenterar sig själva. När folk frågar vad det är för slags serie vi gör så brukar jag säga att det är meta-indie med inslag av slap stick/buskis. Den här strippen är ett typiskt exempel på denna mycket nobla genre.

H: (strip 3, den med killen som pratar om brokeback mountain)               

När vår lillasyster fyllde år för ett tag sedan gav jag henne i present att hon skulle få vara med i en strip. Det är hon som är den rödhåriga tjejen I de första två rutorna. I sista rutan kan man se exempel på hur jag porträtterar de killar som raggar på Rut. Jag får inspiration från töntar jag har träffat.

( Those dancing days) Strip 4 med Mikael Sol kom jag på efter jag på ett normalt sätt facebookstalkat honom och insett att vi båda gillar Those Dancing Days. I första rutan har jag en tröja där det står "Radio Live Transmission" vilket är taget ur en låt av Joy Division, ett annat band vars musik uppskattas av både Mikael Sol och mig.

Varför handlar så många strippar om kartagokontoret?

R/H: Dels för att den miljön är en sådan stor del i vår vardag, men även för att stripparna skriver sig själva så fort man sätter sin fot där. Människorna som jobbar på kontoret är som seriefigurer. Innan kontoret flyttade en trappa upp så låg det på undre bottenplan och det såg ut som ett bombnedslag. Roffe och Thomas satt två centimeter ifrån varandra och det var svårt att urskilja vad Thomas sa eftersom Roffe konstant satt I telefon och brölade. Jag är lite förvånad över att ingen annan har skrivit om det ännu, that place is a goldmine.

Har ni någon hemsida man kan hänvisa till?

R: Snart.

H: Men adda oss gärna på facebook "Söndagsbarn Anderson" heter vi. På profilbilden visar jag mina bröstvårtor.

Namn: Rut Anderson / Harry Anderson

Ålder: 25 / 21

Bosatt: I Vasastan / Med min mamma pappa och lillasyster I Stockholm.

Eventuell sysselsättning vid sidan om serietecknare: Underbetalda extrajobb inom kultursektorn / Jag har varit mattant vill nu jobba I fiskaffär.

Favoritserietecknare/illustratör: Stina Wirsén, Eva Eriksson och Harry Anderson / Tim Sale och Barbro Lindgren.    

Tack och hej

KBP

/ Rut och Harry

Söndagsbarn begins

Som tidigare lovat så har Rut och jag nu spelat in vår örgin story. Alltså hur det gick till när

söndagsbarn  blev till. Hur vi tillsammans tog våra stapplande steg från idé till möten på förlag som mest undrade vad vi höll på med.

Så om du har nitton minuter över så luta dig tillbaka och låt oss invadera dina öron.

nedan följer en bild från de tidiga dagarna. LOLOLOL

Ta hand om er
Rut och Harry

Något för den som väntar

Salve syster!

Idag är det grått i Köpehamn.
Jag  är i gång med två målningar samtidigt, en är ett stilleben och den andra är en som går under titeln anarkisten.
Spännande saker vill jag lova.

Som du vet har jag nu under ett års tid jobbat på min egna serieroman "Livet är inte alltid Hawaii"
Jag har just gått igenom den för hundrafemtioelfte gången, sorterat, redigerat och ritat nya sidor. Så jag tänkte att det vore på sin plats att dela med mig av min kreation. Så här kommer första kapitlet.
Mycket nöje.

 
 
 

I allra största hemlinet.

Hej syrran!
Hoppas du har det bra. På frågan hur jag har det, säger jag som Thåström;
Köpenhamn är bra om man inte vill vara med.
Jag lever som en eremit (möjligt stavfel) här, mina dagar är inte alls spännande. Eller jo förresten det är ju sjukt kul att gå på konstskola och få måla hela dagarna. Asså, jag menar att det!! Shit va nice det är. 
Men utifrån ser det ut såhär.
Går upp vid tio och äter gröt, dricker kaffe och snackar tv-spel med min roomie. Sen stretchar jag min ländrygg.
Efter det cycklar jag till skolan. Kommer fram vid elva kanske och sätter med ens igång att måla. Oftast glömmer jag att äta lunch för att måleriet suger tag i mig och släpper inte taget förens runt sexsnåret. Så jag är då inte helt oväntat ashungrig, äter då min medhavda lunchlåda och kollar på ett avsnitt Rick and Morty. (Hett tips)
Sen målar jag lite till och vips så blir klockan tio och då är det dags att cykla hem. Väl hemma äter jag igen, dricker te och spelar tv-spel. Sen somnar jag runt tre på natten.
Så är det, dag in och dag ut.
Det är livet, eller ja det är en del av livet. Jag gillar det, men önskar att jag hade någon hobby eller social tillställning så jag fick träffa lite folk.

Ja som du läser så kanske det inte är världskul för utomstående. Så därför bjuder jag på denna
NYA SÖNDGAGSBARNSSTRIPP. Inte ens du har läst den för jag har gjort den i hemlighet, som en surprise för att du är en sån toppensyrra. Den är baserad på samtalet vi hade härom dagen.

Tryck på den. (hehehehe)

KBP

/ Harry

ps. hälsa morsan, farsan och mina andra systrar när du ser dom. ds

Vadå alkoholist?

Hej lille bror.

Jag läste ditt inlägg du skrev förra veckan om varför vi inte gör serien lika ofta och allt sånt. Du passade på att ta upp din då begynnande karriär som alkoholist som en av orsakerna till varför vi slutade göra serien under så lång tid.

Jag har VERKLIGEN funderat på det där och inser att jag på den tiden inte förstod att du hade problem med spriten (eller hur man nu säger). Ett problematiskt förhållande till alkohol.

En alkoholist för mig det var en av de där som satt i Vasaparken när vi var små och skrek att de skulle kissa på oss om vi kom för nära. Visst att jag hade kompisar där jag hade tänkt att vi drack på olika sätt när vi var ute och att det fanns en annan hets för dem med själva drickandet än den jag kände.

Men något sånt märkte jag aldrig på dig när vi var ute tillsammans. Jag trodde att anledningen att du aldrig tog tag i något, slarvade med serien och var hal som en ål när jag försökte ställa krav på dig var för att du var slö och oduglig. Det låter sjukt hårt men det har väl med vår sträng uppfostran att göra, och alla år i tyska skolan. Jag kunde liksom inte förstå varför du inte bara tog dig i kragen och skärpte till dig.

Sen är det också svårt att förstå att något som verkligen inte är en last för mig, kunde vara en last för dig. Jag har ju alltid tyckt att vi är så lika, och det bidrog väl också till att jag försökte använda samma förklaringsmodell till att förstå dina problem som jag gör för att förstå mina egna.

Varje dag är jag glad att vi har familj och vänner som kunde förstå hur du mådde och betedde dig då på ett sådant sätt att du kunde få den hjälpen som var rätt för dig.

Det är imponerande att se hur ditt liv slog om den dag du blev nykter.

Jag kommer ihåg när du precis kommit ut som nykter alkoholist (säger man så?). Då var det många av våra gemensamma bekanta som reagerade antingen med ett " VA?!!?!? ska han alltså aldrig någonsin dricka igen. det är ju helt sjukt. jag skulle aldrig palla det!" eller med ett "Va!?!?!? asså om Harry är alkoholist då är jag det också!"Jag tänker att sånna reaktioner ofta avslöjar mer om avsändaren än något annat.

Det jag har lärt mig av allt det här är i alla fall att det inte finns en mall som alla alkoholister passar in i. Det finns inte ett särskilt sätt att dricka, eller inte dricka, som gör dig till alkoholist. Därför är det bortkastat med jämförelser som " amen jag dricker i alla fall inte lika mycket som den och den...." när man får sitt förhållande till alkohol (eller andra droger) ifrågasatt.

Tack att du lärt mig det, och förlåt att jag trodde att du bara var slö och oduglig.

KPB

Rut

Alla har glömt

Rut och jag har (för er som inte visste) en serie som heter Söndagsbarn. Därav bloggnamnet.
Vi har alltid sett oss som serievärldens underdogs. Det kanske kan diskuteras med tanke på att vi faktiskt under en sexmånaders period, sex dagar i veckan publicerades i Svenska dagbladet.
Vi hade alltid stora planer på att ge ut en bok, åka på bokmässan och ha signeringstider hos olika bokhandlare. Sitta där bredvid våra hjältar Lina Neidestam, Hanna Gustavsson och Ester Eriksson.
Så vad hände?
Det finns nog inget självklart svar. Jag har ofta lagt skulden på mig själv.
Var det på grund av den depression jag gick igenom eller den karriär som alkoholist som jag prompt skulle ge mig ut på.  Om ni frågade Rut skulle hon nog lägga skulden på hennes fel och brister.
Hur som helst så har vi aldrig riktigt återvänt med Söndagsbarn i full kraft, vi har gjort små tappra försök. Vi var med i ett nummer av Rocky för typ fyra år sedan, vi startade ett instagramkonto i våras och varje gång vi ses kommer vi på säkert fem nya strippar.
Jag har blivit van vid tanken att det är så det kommer få vara.
Söndagsbarn kommer alltid vara med. Som en gammal vän, som en älskare du lämnade på vägen men som du inte kan sluta tänka på .

Det var fem år sedan Rut och jag la ner denna blogg och mycket har ju hänt oss sen dess. Alltså SJUUUUUKT mycket. Jag vill gärna berätta om allt det. men jag tror att det är något som jag måste göra med Rut bredvid mig. Kanske att vi gör det som en ljudfil.
Anywho nu är klockan sent och jag ska packa min väska för imorgon åker jag till Köpenhamn där jag bor..
Fridens liljor.
- Harry


Nej, vänta nu här. Tack vare Facebook och deras memories (en inställning som gör att man ser vad man postat för en herrans massa år sedan) så förstår jag nu varför Söndagsbarn aldrig riktigt slog igenom efter uppsägningen från SVD.

Rut och jag tapetserade hela stan med dessa klistermärken, en bra idé. Synd att vi stavat fel på seriens namn bara.
Så det var därför alla redaktörer och akademiledamoter inte hörde av sig,  dom kunde inte hitta vår hemsida.
Kristina Lugn, du är förlåten.

Visdomsord från mormor Herdis

Min mormor är toppen. Att jag tycker det är inte på något sätt konstigt, i stort sätt alla som träffar henne tycker att hon är toppen. Typiskt bra egenskap att ha. Hon har lärt mig massa bra saker varav två tåls att repetera (VA inte fler!!! vet jag att hon tänker nu när hon läser det här. Jo jo massa fler, men kanske alla är kanske inte allmänt applicerbara..)

Mormor på sin 90-årsdag

1. När jag var heart broken över en tönt för många år sedan försökte jag resonera bort min sorg i ett samtal med mormor.  Jag sa att det är klart att jag inte vill vara ihop med någon som inte vill vara ihop med mig, och jag förstod mycket väl att jag skulle hitta någon annan jag skulle bli ännu lyckligare med (det gjorde jag) och bla bla bla.

Jag satt där och  snörvlade ett tag innan mormor sade:

"Förnuftets näsduk kan inte torka känslans tårar."

Så elegant! och så sant. Sorg kan inte resoneras bort utan måste också få ta sin tid. Och sorg kan i stor utsträckning bara lindras med andra känslor, inte logiska resonemang.

2. Inför ett bröllop där jag skulle hålla tal frågade jag mormor om hon hade några tips. Hon är vida känd för sina spot on tal som kan röra både till skratt och tårar. Visdomsorden hon skickade med mig på vägen var:

"Kom ihåg att ett bra tal ska vara som en kjol. Lång nog att täcka det väsentliga, men kort nog att hålla uppmärksamheten uppe."

Ha ha, classic mormor. Tack ska du ha.

Rut

Vernissage för en vän

Målning av August Ranelid

Asså vi är så sjukt peppade för ikväll är det vernissage för vår kompis August Ranelids nya utställning. 

August är Harrys bästis och de har känt varandra sen de var småtöntar (Harry är fortfarande en tönt). Jag har själv lyxen att ha mina barndomsbästisar kvar och det är alltid häftigt att se vänskapsrelationer som utvecklats över flera decennier.

Allvarligt talat, vad är oddsen att man ska fortsätta palla med varandra år efter år och när man även tar i beaktning att de enskilda individerna i relationen förändras, får nya intressen och bla bla?

Ahh vänskap asså. Och nu kombon vänskap + konst. Klockan kan inte bli vernissage-time snabbt nog.

Är du i Stockholm så kom du till Domeij Gallery du också. Det blir toppen. 

(=^.^=) Rut (=^.^=) 

Saluteringar!
Ni kanske tycker det är märkligt och såååååå 2001 att skriva en blogg.
Eller vad vet jag om vad ni tycker. Jag vet ju inte ens vilka ni är.
Allt jag vet, är att det är så himlans roligt att skriva. En annan sak jag vet är att det är himlens roligt att göra saker tillsammans med Rut. Som nu till exempel, har vi i all enkelhet avslutat en krögarpyttslunch. Var det askul?  Skrattade vi oss fördärvade, nej kanske inte men jag vet att det alltid tusen gånger bättre att vara med syrran än att vara ensam.
För då saltar jag pytten med tårar.
Jag är glad att vara tillbaka och jag är glad att Rut är med mig.
Hej hej hej
-H

Hade jag sett det här klippet för några år sedan hade jag helt klart tyckt att jag var Leo och Harry Tom Hardy. Nu är jag inte lika säker länge...

Bortsätt från det är det bussines as usual för oss två. Jag är bäst och Harry är emo som vanligt för att han inte har någon lady friend. Så går det när man är en tönt.

Det känns bra att vara tillbaks.

Rut

Tredje, och sista akten

Kära vänner,

tack för det här året. Nu är det dags för oss att sluta blogga på den här adressen. Fint har det varit och vi har känt er kärlek. Hoppas att ni har känt vår. Tills dess att vi ses igen, var rädda om er och glöm inte att vi älskar er.

Från era Söndagsbarn
Rut och Harry

förövaren är en bil

jävla biljävel

jag skulle bära ut en låda med blommor ur vår lastbil på jobbet. det är en såndär (asså lastbilen) som har ett ramp som fälls ner bak och en sån flärp upptill i VÄRLDENS HÅRDASTE MATERIAL som man viker upp, uppskattningsvis en kapacitet på 17 kubik.

anywhoo... jag stod inne i lastbilen och skulle gå ut och för att vara sjukt effektiv så gick jag i kanske 40 km/h åsså ba PANG! rakt in i den där flärpen med pannan. tjong i buljongen. jag slog i så hårt att det krasade i pannan. mycket märklig upplevelse på alla sätt och vis. nu har läkarna på området konstaterat att det rör sig om en lättare hjärnskakning. asså lol. sjukt mobbat.

on another note så har någon lämnat ett par överdimensionerade glasögon med plastglas på min plats som jag brukar ha på mig när jag vill se lite media ut:

eller här är jag snarare en 80-årig kisande floridajude. jag skulle heta Ruth Levi och bo på ett såntdär gated community som Seinfelds föräldrar. asså det vore the blurst of times, sen skulle Costanzas kunna komma ner så kunde vi fira Festivus.

nej nu börjar dagens inspelning.

Rut

Polyamorös

så här ser det ut i min bästa väns badrumsskåp. i love it. /Rut

Published with Blogger-droid v1.5.8

okej jag har varit uppe sen 10 över 5 vilket känns fantastiskt. av allt det jag gjort i mitt liv så är det få saker jag är stolt över. men att jag lyckas nada mig upp i ottan det får mig att räta på ryggen och se livet i vitögat. glöm serien, höga avgångsbetyg och personlig utveckling, det är inget som bekymmer mig. det är bara det konkreta som kan bekräfta mig. här nedan följer en lista på saker jag kan göra som får mig att tycka att jag är värd något:
1. när jag på någon annans initiativ flyttat tunga föremål från plats a till b och fått beröm för min insats
2. när jag är en bra värdinna och mina gäster stannar länge
3. när jag montera hyllor, borrat i betong eller varit allmänt händig

jag borde kanske bli byggjobbare eller snickare.

jag känner nästan inte någon som har lättare att ta till sig kritik en beröm. ni få som lyckas med detta hur bär ni er åt?

min älskade Linus har gjort en geniala serie på ämnet där seriens huvudroll säger till killen hon är hals över huvud förälskad i men som behandlar henne illa att: "jag skulle också vara otrogen mot mig. "
typiskt kul och oroväckande träffande. jag vill inte gå genom livet med den inställningen. hmm... men som min mormor brukar säga " förnuftets näsduk torkar sällan känslan tårar. "

Rut

Published with Blogger-droid v1.5.8

on set

idag har jag hoppat in på en dramaproduktion vilket är rafflande. jag lär mig uppskattningsvis 3 nya saker i minuten. utöver det är jag fullständigt omringad av undersköna stylister i casual chic kläder och riche killar med markerade glasögonbågar och sånt där kort hår på sidorna och lite längre uppe på. asså i am lovin this! Rut

Published with Blogger-droid v1.5.8

typiskt fel

här vill jag ju inte vara, men det är jag eftersom jag. satte mig på helt fel tåg och åkte på tok för långt. i mina tankar är jag någon annan stans (hos dig).

Published with Blogger-droid v1.5.8

semiotik

den här valaffischen sattes upp i rinkeby:

hur ska detta läsas?

här nedan följer några förslag:

1. moderater har av misstag satt upp den i Rinkeby ===> moderater kan inte läsa och/eller kan inte orientera sig i Stockholm ===> moderater är lågutbildade och/eller har inget intresse av att lära känna din egen stad ===> moderaterna framstår som osympatiska och värvar på så sätt inga röster i Rinkeby

2. oppositionen har satt upp den i ett exempel på gerillamarknadsföring ===> syftet blir att belysa de klyftor som existerar mellan de olika stadsdelarna ===> effekten blir en ökad "vi" och "dem" känsla ===> i denna läsning finns det inga vinnare eftersom det inte finns någon avsändare av det alternativa budskapet som presenterar en lösning på "vi" och "dem"- problemet

3. Det är konst, där strävan är att belysa förhållandet mellan text och bild i olika kontexter.

Det finns massa andra läsningar, det här var liksom bara de jag kom och tänka på. Men jag ÄLSKAR ord och bild. Hur mycket låter vi texen bestämma över det vi ser. Vad använder vi som riktlinje, ordet eller bilden?

rekommenderad läsning

eller

den här

ett annat FANTASTISKT exempel som min kära kollega har gjort kan ni se här nedan:

asså wow, jag får ägglossning, så bra är det.

Jag tror att den första gången som jag verkligen förstod att det är detta som mitt hjärta slår för var när jag såg Magrittes "the treachery of images".

Då bodde jag hos min farmor och jag visade bilden för henne i en bok jag läste i hopp om att få igång en dialog om konstens storhet i allmänhet och Magrittes särställning under det tidiga 1900-talet i synnerhet.

"asså farmor, är inte den här bilden fantastisk. det står liksom "det här är inte en pipa".

" det är visst den pipa" svarade farmor, som inte hade mycket till övers för modern konst. " nej det är ju idén om en pipa" försökte jag "ja då kan ju du ta idén av en dammsugare och städa i ordning i ditt rum." blev svaret, och min älskade farmor var inte en kvinna att säga emot i onödan.

ahhh farmor, jag saknar dig så mycket att det gör ont.

puss och kram

Rut

brum brum

idag vid 10.00 rycket rullade en finsk pansarvagn in på området där jag jobbar. Inget konstigt med det. De som är in charge av pansarvagnen är tre tvärhöga rundlagda män, en med snabba solglasögon, en med militärkläder ( svart / vit) och en med ett tryck på en pansarvagn på t-shirten. ibland överträffar verkligheten dikten.

vet ni att jag stormtrivs på mitt jobb? det är fantastiskt att befinna sig i ett sammanhang där jag känner att jag blir uppskattad för vad jag gör och att folk tycker om mig för den jag är. Bortsett från slottet tror jag nog inte att jag har varit på en sån här arbetsplats.

ahh... ljuvligt

kram

Rut

ps. såg ni "lite sällskap" igår på femman. typiskt fint.