Väggar

Det gäller att hålla sig sysselsatt, det har dom sagt.

Jag har därför målat på mina väggar.

en fotnot

Kära läsare jag är rädd att Rut förlorat förståndet. Eller att en yttre livsform har tagit över hennes ovala kropp.
Hon uppför sig nämligen en grad crazier than usual.
Alldeles nyss ställde hon sig upp körde en två minuters dance party, bytte tvärt och tog upp två träningsredskap. Med dessa gjorde hon tre ynkliga försök till en workout, sen svor hon. På två sekunder satte hon sig på sin stol igen och ringde ett viktigt samtal. När hon ringer samtal av denna vikt har hon en förmåga att använda av sig av liknelser som hon aldrig yttrat förut. Plus att hon skrikpratar

"JA DET ÄR FINT SOM SNUS"
"KLART MAN MÅSTE FLYTTA TILL VILLA NÄR MAN VÄNTAR SITT ANDRA BARN"

Så låter det, efter samtalen ställer hon sig upp och boxar i luften, hon försöker klippa mig med en roundhousekick to the face. Jag smiter in och gömmer mig på toaletten.

Jag har svårt att röra på fötterna när jag dansar, gastar Rut medan hon luftjuckar.

Välkommna till Bagarmossen.
-H

Bagarmossen Rehab

Jag har nyss avverkat frukost och kaffe. Platsen jag befinner mig på är Rut och Linas lägenhet.
Här bor jag på deras soffa lite då och då. Mest för att samla tankarna och sova tryggt om nätterna.

För tre dagar sedan började jag med antideprissiva och känner mest av dem i form av muntorrhet och yrsel. Det är några av de femhundrafyrtio biverkningar som står nedskrivna på bikapssedeln.
Det jag kan uppleva är även diaree, viktökning, viktminskning, sömlöshet och minskad sexlust. Det sistnämda rör mig inte mycket i ryggen då det var ett tag sedan I got busy.

Eftersom Ruts inneboende jobbar mycket så är hon inte hemma så ofta. Så när man kommer hit har Rut lagt fram fyrtio artiklar, bilder och laddat med youtubeklipp som hon måste dela med sig av. Alldels nyss ropade hon in mig i köket för att visa en bild på en dörr.


Nu ska hon visa en bild på en ung Demi Moore.

Adios
-Harry

the great escape

Lage strax innan hans försvinnande

Det ni kan se på bilden ovan är när Lages farmor skriver Lages pappas mobilnummer på Lages arm utifall at han skulle komma bort. Eller snarare när han kommer bort. Lage har nämligen sedan barnsben varit flyktbenägen.

Jag skuggade honom när han som tvååring lyckades bryta sig loss från resten av familjen på gotlandsbåten för att krypa in i en hiss där dörrarna precis höll på att stängas för att sedan kravla ut på soldäck.

Vid två och ett halvt års ålder ledda han den störst break outen hammarbykyrkas barnsång någonsinn bevittnat när han i ett obevakat ögonblick lyckades få upp bakdörren till församlingslokalens kök, där han med resten av deltagarna i bebiskören lyckades komma nästan ut på parkeringen innan föräldrarna ryckte in.

Så till lördagens great escape:


Location: ett stekhett södermalm där 150 meter av hornsgatan blivit avspärrat för Mini Midnattsloppet där en trilljard barn i identiska tröjor ska springa 150 meter åt ett håll, göra en u-sväng och springa tillbaks åt anda hållet.
Avspärrningarna är kantade med förväntasfulla föräldrar och släktingar som klappar och jublar när barnen springer förbi. (efetrsom alla barn ser lika dana ut så är det lika bra att klappa och jubla oavsett vilket barn det är som springer, för att inte riskera att missa det egna barnet)

Lage ligger i starrtgropen för grupp 4. Startskottet går och hans först 13 meter på banan finns dokumenterade av hans farfar som sprang efter med videokamera. Det som händer sen är att farfarn tappar fokus med kameran och på den millisekund det tar att korrigera objektivet har Lage lyckast smita.

Vi står nu i ett hav av barn med blont hår och gula tröjor och försöker hitta Lage. Vi delar upp oss på team och har mobilkontakt för att på bästa sätt täcka dessa 150 meter med omnejd. Vi roppar, hukar oss för att kolla eventuella gömmor (han gillar kojor), lägger förhoppningsfullt handen på axeln på fel barn så när de vänder sig om möts de av en blick av frustration och förtvivlan. "Förlåt, jag trodde att du var någon annan".
Det var som i en såndär actionfilm där fbi-agenter letar efter en skurk i en folkmängd och man vet att time is of essence. "have you made visual contact?" "negative sir!"

Till slut hittar vi Lage sittandes på bredvid en gammal farbror 10 meter från målgången. Lage har fått minimorötter och mjölk av Ronald Mcdonald som han sätter i sig samtidigt som han berättar för sin nya kompis om sitt uppfinningsverk där han har en maskin som kan göra en semla lika stor som hela världen. "ja, för att du kan faktiskt få komma och bo i den med mig om du vill." säger han till farbrorn och erbjuder honom en morot.

Förmodligen lyckades Lage gena under mittenavspärrningen av banan och springa i mål på 3 sekunder och på så sätt få både medalj och förtäring av Ronald Mcdonald utan att ha sprungit loppet.

För att safea fick Harry springa med när Lages storebror sprang. Det såg ut såhär:

lololol

kram
Rut

midnattshoppet

Så här glad blev jag härom kvällen när jag säg ett par exakt lika dana tights i Gudrun Sjödéns skyltfönster som de jag hade på mig. jag kände att jag är på rätt väg.

Idag är en stor dag för att Alvar och Lage ska springa mini midnattsloppet (300 meter på hornsgatan). Lage sa att jag också får springa med om jag vill för att ALLA FÅR MEDALJ! (och hans ögon glittrade som stjärnor ). Men Wanda och jag ska stå vid målgången och heja för allt vad vår stämmor håller. men jag säger som Sarah Silverman: hugs are for winners. så bäst för dem att de springer utav bara helvete.

nu ska jag söka jobb, om du har ett jobb får du gärna ge det till mig.

Kram
Rut

det onda arvet

som ni kanske märkt så mår min älskade lillebror inte bra just nu.
Och det är inte sånt där romantiserat emodepp.

Det är nämligen så att på pappas sida av familjen så har vi en långtgående historia av djuplodade depressioner (det andersonska svårmodet) och på mammas sida så har vi lättväckt panik och oro.
Både Harry och jag har ärvt den muterade varienten av de här familjernas samlade dåliga mentala hälsa.

Ni som själva mått dåligt vet hur det är. Jag brukar förklara det som den där skräcken när man står på tunnelbanan, inser att man blivit akut magförgiftad och inte vet om det är kaskadkräkning eller racerbajs som väntar. fast nu sitter känslan i själen, på högsta volym, dygnet runt.

För mig började det strax innan jag fyllde 16. Jag började gå i terapi när jag var 18 och äta antidepressiva när jag var 19. ibland brukar jag skriva här att jag aldrig var tonåring och det är de här satans skitåren jag menar då. Nu är livet hanterbart i jämförelse med hur det var förut.
Samtidigt som att jag vet att depressionerna och ångesten alltid kommer att komma tillbaks, så har jag lärt mig att de också går över.Men för att förstå det så måste man ha varit med om flera återfall för att kunna bygga upp någon form av tillit till att varje svacka har ett slut.
Under tiden så gäller det bara att sysselsätta sig så att ångesten inte tar överhand.

Ibland brukar vi prata om att det är lite som i X-men, att mutationerna upptäcks i tonåren, och att det här är vår x-menstyrka. Lite oklart fortfarande vad den ska vara bra för.

Att bära det här med sig hela tiden har självklart fått mig at tänka på om jag ska ha barn. Är det moraliskt försvarbart att föda någon till ett liv där risken att personen kommer må som jag har gjort är stor? Jag skulle inte stå ut att se mitt barn må som harry gör nu, och veta att det är till stor del mitt fel för att det är mina skitgener som gått i arv. Jag tror inte att det här är något jag kan skydda mina barn ifrån, hur närvarande och förstående jag än är som förälder. Det är som en själslig cancer som ligger och gror. Och precis som att risken för cancer ökar om familjen historiskt sett har mycket cancer så är jag övertygad om att det är samma sak med själslig sjukdom.

Det finns inte så mycket man kan göra när ens nära och kära mår dåligt i själen annat än att finnas där för dem. Klappa på dem när de gråter, spela tv-spel om de vill det elle bara sitta tysta tillsammans om de vill det. Det är alltid svårt med sjukdomar som inte tar sig uttryck i fysiska sår. Det finns inget vi kan linda om, tappa på var, och byta bandage på. Det är liksom innne i personen själv och syns inte på röntgen och det finns inga snaba sätt att lindra eländet.
Det är bara att hålla ut.

Ikväll flytar Harry hit, så jag ska bädda fint på gästsoffan nu.

Rut

Blod

Det är bara att borsta av sig och resa sig upp.

Jag måste sätta upp små mål för att hålla demonerna borta. Idag ska jag ha hängslen på mig och lämna lite blod.

Jag är ett stort fan av att ge blod, man får nämligen en alldeles förträfflig frukost efteråt.

Den 30 augusti börjar jag plugga igen. Detta är första gången sedan gymnasiet och jag bygger redan nu upp en mental nervositet.

Jepp

Den lilla sömn jag får smälter ihop med vardagen och jag ser gapande hål och stängda dörrar överallt.

Lika bra att går rakt fram.

Det var bara det

-Harry