Som barn var " Sagan om det röda äpplet" inkörsporten till tänkandet kring handling och konsekvens.
I början av boken så luras huvudkaraktären till att köpa ett grönt plastäpple av den snåla frukthandlaren.
På skämt uppmanar handlaren Mannen att lägga äpplet på fönsterkarmen för att det ska mogna. Sagt och gjort, och sen genom en rad av osannolika händelser så slutar boken med (warnning here be spoilers för er som inte läst boken) att det gröna plastäpplet har ersatts med ett saftigt och rött riktigt äpple. och det är inte vilket äpple som helst utan frukthandlarens finaste äpple som, bokstavligt tavlat, var the apple of his eye.
Mannen förblir för alltid ovetande om att äpplet bytts ut utan tror att det är är det ursprungliga gröna äpplet som har mognat och äter helt obekymrat upp det.
den här historien kunde hålla mig vaken om nätterna som barn. jag brukade liga och fundera på hur det hela gick till steg för steg.
sen så tyckte jag att det var så fascinerande att hela den här raden av slumpartade händelser pågick helt utan att Mannen visste om det, och att han aldrig skulle förstå allt det som låg bakom att det oätliga äpple han la på fönsterbläcket i början av dagen efter några timmar hade blivit högst delikat.
det är lite som i filmen Flickan som går på bio nu. Föräldrarna åker bort. det sista de ser är en välkammad flicka i ett städat hus. Föräldrarna kommer tillbaks. det första de ser är en välkammad flicka i ett städat hus. den enda skillnaden de lägger märke till är att Flickan har bytt frisyr.
Nu när jag tänker på det så är Sagan om det röda äpplet som en föregångare till Flickan. båda har namnlösa huvudrollsinnehavare och både boken och filmen handlar om människor som okritiskt tar till sig det får givet, dvs. ett röttt äpple och en hel och ren dotter.
nej nu måste jag sova. utan mina tio timmars sömn är jag ett vrak.
/Rut
