Vi har alltid sett oss som serievärldens underdogs. Det kanske kan diskuteras med tanke på att vi faktiskt under en sexmånaders period, sex dagar i veckan publicerades i Svenska dagbladet.
Vi hade alltid stora planer på att ge ut en bok, åka på bokmässan och ha signeringstider hos olika bokhandlare. Sitta där bredvid våra hjältar Lina Neidestam, Hanna Gustavsson och Ester Eriksson.
Så vad hände?
Det finns nog inget självklart svar. Jag har ofta lagt skulden på mig själv.
Var det på grund av den depression jag gick igenom eller den karriär som alkoholist som jag prompt skulle ge mig ut på. Om ni frågade Rut skulle hon nog lägga skulden på hennes fel och brister.
Hur som helst så har vi aldrig riktigt återvänt med Söndagsbarn i full kraft, vi har gjort små tappra försök. Vi var med i ett nummer av Rocky för typ fyra år sedan, vi startade ett instagramkonto i våras och varje gång vi ses kommer vi på säkert fem nya strippar.
Jag har blivit van vid tanken att det är så det kommer få vara.
Söndagsbarn kommer alltid vara med. Som en gammal vän, som en älskare du lämnade på vägen men som du inte kan sluta tänka på .
Det var fem år sedan Rut och jag la ner denna blogg och mycket har ju hänt oss sen dess. Alltså SJUUUUUKT mycket. Jag vill gärna berätta om allt det. men jag tror att det är något som jag måste göra med Rut bredvid mig. Kanske att vi gör det som en ljudfil.
Anywho nu är klockan sent och jag ska packa min väska för imorgon åker jag till Köpenhamn där jag bor..
Fridens liljor.
- Harry
Nej, vänta nu här. Tack vare Facebook och deras memories (en inställning som gör att man ser vad man postat för en herrans massa år sedan) så förstår jag nu varför Söndagsbarn aldrig riktigt slog igenom efter uppsägningen från SVD.
Rut och jag tapetserade hela stan med dessa klistermärken, en bra idé. Synd att vi stavat fel på seriens namn bara.
Så det var därför alla redaktörer och akademiledamoter inte hörde av sig, dom kunde inte hitta vår hemsida.
Kristina Lugn, du är förlåten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar