men blir det bättre?

ja, på mitt fantastiska jobb har jag idag provat x-box kinect. oj vilken fest för alla sinnen! jag har kastat spjut och bowlat. det är så ljuvligt att slippa kontroller och satans sladdar och skit. nu var det bara jag och min avatar som lydde min minsta vink.

så här kan det också se ut en vanlig dag på jobbet när vi testar soft-boll tennisbanan.

sen har jag flyttat lite däck från ett hörn till ett annat och lyft lite linoleummattor.

men vet ni att jag fick mig en riktig tankeställare igår när jag pratade med min älskade Susie om KÄRLEKEN (för att hjärtat är en muskel som även den måste tränas för att inte förtvina).

Då sa hon att det är viktigt att man ger varandra energie (oavsett vilken form av relation det är). Jag tycker att kärlek är att stärka varandra så att man blir det bästa an kan bli. Att man, när man speglar sig i den andra, känner att man är värd allt bra och fint som händer en.

Asså och så tycker jag att det ska kännas även med mina vänner.

När Susie och jag pratade om detta så insåg jag att jag i mina flesta romantiska relationer har varit den som pumpat in tid och kärlek för allt vad jag orkar utan att den andre har bett om det.

Jag har en ovana att leta upp killar som är, i stor utsträckning, totalt ointresserade av mig och sen kämpar jag utav bara helvete för att de ska tycka om mig (de ska gärna var lågutbildade och känslomässigt hämmade) tills de lämnar mig. asså listan kan göras lång på mina erfarenheter inom detta segment.

men ibland säger man ju att man blir ihop med den man tycker att man förtjänar, och jag kanske inte tycker att jag är värd mer. det är knepigt det där.

Josefin Svenske säger alltid den gamla sanningen att man ska behandla sina vänskapsrelationer som kärleksrelationer och sina kärleksrelationer som vänskapsrelationer. Och jag håller med henne, för är inte grunden till alla varaktiga (frivilliga) relationer vänskap och kärlek.

En gång sa jag till Svenske att jag inte kunde hör av mig till en kille jag gillade eftersom det var jag som hade hört av mig senast. då svarade hon "med den där inställningen blir du inte chef". jag tyckte att det var roligt och hörde av mig till honom. för att hade det varit en vänskapsrelation hade det ju inte varit konstigt att höra av sig två gånger i rad.

senare visade det sig att den här killen var sjukt tråkig och jag kände att jag har kompisar så att det räcker och att jag inte var attraherad av någon som inte förstod den fina konsten som ordvitsar är.

hursomhelst. förut (ålder 19 - 26) vågade jag ALDRIG prata om killar med någon, för att jag tyckte att det var under min värdighet." pah killar! sånna ytligheter, det är inget jag kan prata om, jag kan bara prata om själens odödlighet i allmänhet och rohland barthes syn på konsten i synnerhet."

Men det är inte så att jag tyckt sämre om de som pratat om killar, utan jag har bara inte tyckt att det är något som jag vill ödsla min tid på. fast man är ju många delar och alla delar måste få utrymme.

any whoo... var var jag? just det att visst att jag kanske inte blir chef med "men jag har ju redan hört av mig" attityden, men jag vill inte bli chef, jag vill bli delägare med lika många marknadsandelar som mina kollegor (och tro mig, mitt företag får gärna ha många delägare).

nej nu ska jag lyfta lite mer tunga grejer.

Rut