det onda arvet

som ni kanske märkt så mår min älskade lillebror inte bra just nu.
Och det är inte sånt där romantiserat emodepp.

Det är nämligen så att på pappas sida av familjen så har vi en långtgående historia av djuplodade depressioner (det andersonska svårmodet) och på mammas sida så har vi lättväckt panik och oro.
Både Harry och jag har ärvt den muterade varienten av de här familjernas samlade dåliga mentala hälsa.

Ni som själva mått dåligt vet hur det är. Jag brukar förklara det som den där skräcken när man står på tunnelbanan, inser att man blivit akut magförgiftad och inte vet om det är kaskadkräkning eller racerbajs som väntar. fast nu sitter känslan i själen, på högsta volym, dygnet runt.

För mig började det strax innan jag fyllde 16. Jag började gå i terapi när jag var 18 och äta antidepressiva när jag var 19. ibland brukar jag skriva här att jag aldrig var tonåring och det är de här satans skitåren jag menar då. Nu är livet hanterbart i jämförelse med hur det var förut.
Samtidigt som att jag vet att depressionerna och ångesten alltid kommer att komma tillbaks, så har jag lärt mig att de också går över.Men för att förstå det så måste man ha varit med om flera återfall för att kunna bygga upp någon form av tillit till att varje svacka har ett slut.
Under tiden så gäller det bara att sysselsätta sig så att ångesten inte tar överhand.

Ibland brukar vi prata om att det är lite som i X-men, att mutationerna upptäcks i tonåren, och att det här är vår x-menstyrka. Lite oklart fortfarande vad den ska vara bra för.

Att bära det här med sig hela tiden har självklart fått mig at tänka på om jag ska ha barn. Är det moraliskt försvarbart att föda någon till ett liv där risken att personen kommer må som jag har gjort är stor? Jag skulle inte stå ut att se mitt barn må som harry gör nu, och veta att det är till stor del mitt fel för att det är mina skitgener som gått i arv. Jag tror inte att det här är något jag kan skydda mina barn ifrån, hur närvarande och förstående jag än är som förälder. Det är som en själslig cancer som ligger och gror. Och precis som att risken för cancer ökar om familjen historiskt sett har mycket cancer så är jag övertygad om att det är samma sak med själslig sjukdom.

Det finns inte så mycket man kan göra när ens nära och kära mår dåligt i själen annat än att finnas där för dem. Klappa på dem när de gråter, spela tv-spel om de vill det elle bara sitta tysta tillsammans om de vill det. Det är alltid svårt med sjukdomar som inte tar sig uttryck i fysiska sår. Det finns inget vi kan linda om, tappa på var, och byta bandage på. Det är liksom innne i personen själv och syns inte på röntgen och det finns inga snaba sätt att lindra eländet.
Det är bara att hålla ut.

Ikväll flytar Harry hit, så jag ska bädda fint på gästsoffan nu.

Rut