innan jag börjar berätta om min fantastiska utekväll så vill jag lägga in en brasklapp. Allt (nästan) jag gör och säger när jag är på fest måste ses i ljuset av att jag led av svår social fobi och panikångest under andra hälften av min tånårstid. detta innebär att jag inte började gå ut förens jag var kanske 21 och i typ den vevan var jag på min första hemmafest. det var inte att jag aldrig blev bjuden utan att jag inte kunde gå eftersom jag knappt kunde lämna hemmet (jag har faktiskt, eller hade då, den som hade flest frånvarotimmar men ändå klarade att ta studenten från tyska skolan).så jag känner mig ofta som uncle scrooge när jag går ut. och särskilt när jag träffar folk som är yngre än vad jag är. det är som att jag får en möjlighet att gå tillbaks i tiden och uppleva allt det där jag inte kunde då.
/Rut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar